"14 månader i helvetet "har jag lust att skrika men samtidigt har jag lärt och lär mig fortfarande oerhört mycket om mig själv och om andra människor.
Nya vägar öppnas, nya vänner kommer, jag har fått en hel drös "rosa systrar" och så har jag fått bli fotomodell för en dag inför en kalender.
MEN jag vill ändå aldrig mer behöva uppleva en sån här resa!!!!
Känner mig rent ut sagt fullärd nu!!!

Men trots alla biverkningar som jag fortfarande har kvar så väljer jag att ge jobbet en chans eller är det kanske jobbet som ger mig en chans?!

Jag som ville vara duktig och känna att jag fixar allt grät på Fk när jag började fatta att jag ska komma tbx till jobbet.

Och nu när jag skriver det kommer tårar igen.

Wow, jag är på väg tillbaka.
Vägen har för mig varit grymt krokig och är fortfarande krokig men jag har inte gett upp.
Får tacka min envishet för detta eller som maken säger: "du har sån livslust".
Ja det har jag kanske utan själv insett det.

Men nu kan jag äntligen skrika "JAG SKA BÖRJA ARBETSTRÄNA!!"
Skulle kunna krama hela världen så glad jag är över detta!!

Kram på er alla