Har varit totalt deckad sedan jag fick första cellgiftet.
Värmen har hjälpt till att decka mig riktigt och vissa dagar har jag varit helt inställd på att min sista stund var kommen eller om någon kunde ta livet av mig för jag orkar inte ens göra det själv.
Nu börjar jag skönja ett ljus i tunneln.
Fick min första FEC-behandling förra torsdagen. Först skulle nålen in i venporten. Fy vad jag var nervös. Hade ingen anhörig med mig (ingen av barnen hade möjlighet och maken var inte intresserad) men kuratorn var urgullig och kom dit så hon höll min hand.
Sen satt den där...nålen i venporten! Mådde ju nästan illa bara jag tittade på den så jag gömde den under skjortan.
"Syns inte finns inte"-stuket!
Först en spruta med kortison, sen första sortens cellgift....är väl den som heter F då?
Sen var det dags för ett dropp som var hallonrött....att se det och veta att denna färg av gifter går in i min kropp...USCH!!!
Och så nästa dropp av gifter och så sköljningar emellanåt.
Sköterskan var megabra, hon förklarade allt ingående och tog det lugnt och sansat samtidigt som det var med lite humor i det hela.
Hon visade nålen som skulle föras in och då låg jag och jag slutade lyssna på vad hon sa utan jag hade bara ögonen på nåååååålen!!
Då förklarade hon att man inte kan sticka genom hela venporten. Och det där VET jag men nu var jag patient och vet inte ett smack helt plötsligt!
Var på toa och tur de varnat mig för färgen på urinen......klart hallonrött :O
Var hungrig och hade bullat upp med pizzabullar och så fick jag god chokladmjölk på onkologen där jag nu låg.
Allt var över på ca 2 timmar. Mådde inte illa....då!!! Åkte hem, handlade och lagade mat.
Fick med mig piller i massor hem mot illamåendet: Betapred, Emend, Zofran och Primperan.
Dessa skulle tas enligt ett schema som jag också fick med mig.
Allt kändes mysko.....som om inget egentligen var verklighet!
Men sen bestämde dig vädret för att bli en jättesommar a la Spanien på högvarv.
Jag fixade inte denna värmen. Mådde såååå illa.
Dagar då jag inte ens orkade gråta kom och gick. Bodde i källaren för så fort jag kom upp ur källaren o kände värmen så mådde jag ännu mer illa än vad jag gjorde när jag höll mig i källaren.
Har piggnat till lite grann sent på kvällarna men det har lett till att jag vänt på dygnet vilket jag nu ska slåss mot.
Sen kom åska och massa regn....jag blev glad....men säg den glädje som varar för efteråt blev det ännu kvavare så jag mådde illa oavsett vad jag gjorde eller inte gjorde.
3 dygn kunde man må illa sa de på onkologen. Det gällde inte mig tydligen!!
Idag är det en vecka sen jag fick giftet första gången. Hur kan man tillåta att ta sig till sjukhuset för att bryta ner sig själv?????
Konstig känsla!