Skulle fikat idag med en väninna men hon blev sjuk.
Så jag hade inget för mig. Tänkte att jag kan ju ta mig iväg och simma i badhuset. Behöver träning med lymfarmen sedan bröstcancern.
Sms:ade en tjej som ofta säger hon ska följa med och simma men hon svarade inte på sms:et.
(Det brukar hon visserligen ytterst sällan göra när jag smsar henne men när hon är med mig så bara måååååste hon svara på allas sms och mail med en gång...synd hon aldrig känner så när det gäller mig men det är inget jag kan göra något åt).
Jag tänkte att jag sitter inte och väntar på att hon ska behaga svara och så sa maken att han kunde följa med.
Ja varför inte!?
Jag simmade 1000 meter!!! ETTUSEN METER!!! Det är väldigt mycket för att vara jag sedan cancern härjade i mig!
Jag fick ta många pauser, nacken blev stel så jag fick prova på lite ryggsim också och inte bara bröstsim!
Men vad gör det??? Jag har iallfall simmat 1000 meter!!
Vad gjorde då maken?
Jo, han simmade 200 meter och då blev han uttråkad. Han rusade upp till bubbelpoolen och bastun istället.
Där satt han medans jag simmade vidare.
Men vad gör det? Huvudsaken är att vi båda blev nöjda.
Jag varken badade bubbelpool för sist så blev jag så yr efteråt. Och basta vågar jag inte....tänk om min subkutana venport smälter i värmen?!
Sen var det hem igen i sakta mak för det hade kommit en del snö. Inte så att man behövde skotta men det var pudersnö med isbana under. Sån där lurig halka
Rätt nöjd med min bedrift idag!