När jag fyllde jämnt för lääääängesedan så blev jag uppvaktad av jobbet.
Jag låg den dagen ensam hemma i soffan och hade besöksförbud helt och hållet. Jag var trött, flintskallig, hade ont,, mådde illa och var helt slut.
Detta var under mina cytostatikabehandlingar (cellgifter).
Maken, sonen och vår dåvarande utbytesstudent var alla "utplacerade" då de var förkylda och inte fick vara nära mig. Allt för att jag inte skulle bli förkyld då mina vita blodkroppar verkligen var i bottenläge.
Nu har det passerat 1,5 år sedan dess och jag tänkte redan när jag fyllde år att jag ville bjuda på en tårta som tack. Både för uppvaktningen men också för att många av mina arbetskamrater tänkte på mig/skickade kort/skrev sms osv.
Men tiden gick och innan alla behandlingar var avklarade hade det redan gått ett år.
Men nu blev det äntligen av!
Bokade en tårta som både symboliserade min födelsedag med blommor och även min sjukdomsperiod genom rosa band på tårtan.
Skickade med ett kort med motiv av en groda (!) då detta fick visa att hoppet finns!!