CIJAS blogg-bo
NAVELBINE + SKRIK
Så kom dagen när jag skulle ta min nya cytostatika. 
Kan ju verkligen säga att pillrena var stora!
Så stora så jag började undra om det inte var stolpiller de skrivit ut till mig!!
Var rädd den skulle vara jobbig att svälja då jag har svalgpares och man får inte heller skada höljet så jag vågade knappt hålla i den ens då mina naglar är hemska och en reva på kapseln så hade den inte kunnat användas.
Men det gick bra att ta den. 
Tänkte att nu tar det väl 3 dagar innan jag får biverkningar. Så fel jag hade! Det tog bara några timmar och så satt jag där och ville bara spy! 
Efter ett dygn av illamående och nedstämdhet så längtade jag hem och ville bara hem i min egen säng.
Vi beslutade oss för att boka om vår hemresa.
Kostade lite extra men det fick det göra.
Så vi åkte hem 4,5 dagar innan vi skulle. Den dagen vi åkte kom det mycket sämre väder så det kändes ju lite extra bra bara det! 
På flyget hem igår satt vi bredvid en styck övertrött bebis.
Inte precis vad man drömt om när man steg på planet.
Ni vet en såndär liten bebis som inte skriker "baraföratt" som vissa äldre ungar kan göra!
Han var 4 månader men så stor att man trodde han var 6 månader. Dock hade han röstresurser som 10 bebisar ihop! 
In med öronproppar lite här och var såg jag (även jag) så dämpade det ljudet lite.
Det var ju baby-skrik.....inte tjuriga barnvrål!
Mamman kämpade verkligen med honom och bara det gjorde att man inte ens blev irriterad (värsta är ju lata föräldrar som inte gör nåt åt sina vrålande ungar).
När mamman skulle hämta mat fick jaaaaag fick hålla honom! JAG!!! 
Men så lycklig leende en styck liten pojke blev när jag ställde mig upp med honom och han såg alla människor på planet där alla av någon mystisk orsak kände till honom också! 
För att inte tala om hans förälskelse i mina glasögon! Finns det något finare än dem sa hans ögon
😂
Sen var han go och glad och när vi landade.....då sov Tage gott 
