CIJAS blogg-bo
Fick senaste cytostatikan förra tisdagen. Fick den intravenöst....dvs genom venporten.
Dagen efter var jag konstig i kroppen, hade lite ontöverallt men jag reagerade inte direkt.
2 dagar senare hade jag 39,1 i temp. Åkte till akuten och det såg ut som en urinvägsinfektion. När man är nedgången i kroppen kommer ävan såna här saker och "anfaller" en!
Men hem igen med antibiotika. Men smärtan fortsatte.
Ett ultraljud var bokat men det blev omgjort till en röntgen på fredagen.
Sagt och gjort. In till röntgen och fick svaret på kvällen på röntgen.
Fler metastaser och de som var där innan har växt hejvilt.
Så den nya cytostatikan har alltså inte hjälpt alls!!!! Tvärtom!!! 
Men jag hade inte ork att bry mig för jag hade så ont. Smärtorna i magen blev bara värre och värre! Jag kunde knappt ligga stilla, ännu mindre gå upp, kom knappt på toa och grät och gnydde. Kunde inte äta och knappt dricka. Visste ju inte hur mycket smärtstillande jag skulle våga ta.
Ringde onkologen på måndagen och pratade med en sköterska där. Hon brydde sig inte om mina smärtor utan det handlade för henne enbart om vem som gett mig röntgensvaret.
När jag sa att jag hade ont och frågade om jag skulle avboka morgondagens behandling svarade hon bara"ska jag avboka den då"
Det var inget jag kunde svara på utan jag ville ha tag på läkaren.
Ja hon skulle kontakta honom.
5.5 timmar senare hade läkaren fortfarande inte hört av sig och det var konstigt för han brukar höra av sig.
Så det slutade med att jag ringde sjukhuset i Lund istället och sökte honom. Sa som det var till en sköterska där och hon kopplade in mig direkt till honom.
Ingen på Csk hade sökt honom så uppenbart hade den ssk jag pratat med bara struntat i det hela. För man är knappast så upptagen att man inte hinner meddela läkaren på 5.5 timmar.
Läkaren närapå beordrade mig in till akuten på Csk. Han hörde att jag var så pass smärtpåverkad och att det inte var cytostatikan som utlöst det!
Och så fixade han ny tid till en annan onkolog dagen efter då han själv inte var i tjänst i Kristianstad den dagen.
Så fick det bli. En kompis körde mig in och när jag såg läkaren (gick faktiskt rätt snabbt där) så vände han direkt i dörren och såg till att någon kom och gav mig smärtstillande.
Jag flög av det smärtstillande.....var som om jag läg ovanför min egen kropp!
Det blev inläggning och flera läkare kopplades in. Jag hade alldeles för ont och alldeles för lite smärtstillande mot den smärta jag hade.
Fick en hel del preparat.
De första dagarna är som lite i ett töcken. Min kurator sa även hon att hon såg hur påverkad jag var av all smärta så jag hade inte tagit in att jag är så dålig som jag är nu! Att allt har ökat!! Att allt har växt!! att jag är nära döden och dessa smärtor är vad folk brukar ibland kalla just cancersmärtor.
Dagen efter var jag, maken och alla mina söner hos onkologen och pratade. Jag var fortfarande rätt väck.
Men inser att inget cellgift tagit på mig.
Att ens fundera på en transplantation är att glömma då min kropp är i alldeles för dåligt skick och har blivit det väldigt väldigt snabbt!
Så nu är det en annan sorts cellgift som ska till. Börjar på tisdag. Mitt hopp går till den!
Uppe på avdelningen tog det ibland för lång tid innan ssk hann komma med smärtstillande så min smärta hann accelerera vilket gjorde att det beslutades att jag hela tiden skulle ha smärtstillande stående på rummet så jag skulle ta dem direkt. Detta för att minska topparna.
Hade dock svårt att förhållamig till det så jag missade det ibland och tänkte att det var nog en annan smärta. Det fick jag sota för genom att jag fick vansinnigt ont i full fart.
Men har blivit lite mer modig att ta tabletterna när jag känner minsta lilla.
Efter 8 dagar med smärta och ingen dusch så fick min make hjälpa mig och jag kom i duschen. Så skönt det var!!!
ASIH var och presenterade sig. De kommer att skriva in mig helt i deras vård. Detta gör att de kan fixa med alla mina mediciner och kommer hem till mig när det är något!
ASIH står för Avancerad Vård I Hemmet.
Även smärtläkaren var här och det sattes smärtplåster på mig. Hemma har jag haft en 12:a...nu fick jag direkt en 25:a! Och den räcker ändå inte riktigt till.
Utöver det massa andra smärtstillande för att kunna nå upp till hyffsat smärtfritt.
Har haft besök av en del vänner och släktingar.
Min morbror som avskyr sjukhus kom även han hit. Mina barn såklart, min make, annan släkt och såklart vänner. Min bror och andra vänner har ringt och brytt sig!
Det uppskattas av mitt hjärta att få besök 
man får verkligen veta vilka som bryr sig!
BEHANDLING
Det är nu 4 dagar sedan jag fick jag behandling. Den första som var intravenös med denna sorten.
Visade sig att mina leverprover blir bara sämre och nu var även provet för gallgången sämre.
Det blev bestämt att det skulle utredas med ultraljud för att se hur katastrofalt det är i levern.
Såg att leverproverna hade börjat bli sämre redan innan Spanien så det var på väg redan då.
Jag tror inte på cytostatika. Orsak är att det ännu inte kunnat visa sig ge effekt på mig!
Verkar som att min kropp inte är mottaglig för cytoastatika.
Men det har hänt en del dessa dagar sedan jag fick cytostatikan.
Berättar senare i blogginlägg.
NAVELBINE + SKRIK
Så kom dagen när jag skulle ta min nya cytostatika. 
Kan ju verkligen säga att pillrena var stora!
Så stora så jag började undra om det inte var stolpiller de skrivit ut till mig!!
Var rädd den skulle vara jobbig att svälja då jag har svalgpares och man får inte heller skada höljet så jag vågade knappt hålla i den ens då mina naglar är hemska och en reva på kapseln så hade den inte kunnat användas.
Men det gick bra att ta den. 
Tänkte att nu tar det väl 3 dagar innan jag får biverkningar. Så fel jag hade! Det tog bara några timmar och så satt jag där och ville bara spy! 
Efter ett dygn av illamående och nedstämdhet så längtade jag hem och ville bara hem i min egen säng.
Vi beslutade oss för att boka om vår hemresa.
Kostade lite extra men det fick det göra.
Så vi åkte hem 4,5 dagar innan vi skulle. Den dagen vi åkte kom det mycket sämre väder så det kändes ju lite extra bra bara det! 
På flyget hem igår satt vi bredvid en styck övertrött bebis.
Inte precis vad man drömt om när man steg på planet.
Ni vet en såndär liten bebis som inte skriker "baraföratt" som vissa äldre ungar kan göra!
Han var 4 månader men så stor att man trodde han var 6 månader. Dock hade han röstresurser som 10 bebisar ihop! 
In med öronproppar lite här och var såg jag (även jag) så dämpade det ljudet lite.
Det var ju baby-skrik.....inte tjuriga barnvrål!
Mamman kämpade verkligen med honom och bara det gjorde att man inte ens blev irriterad (värsta är ju lata föräldrar som inte gör nåt åt sina vrålande ungar).
När mamman skulle hämta mat fick jaaaaag fick hålla honom! JAG!!! 
Men så lycklig leende en styck liten pojke blev när jag ställde mig upp med honom och han såg alla människor på planet där alla av någon mystisk orsak kände till honom också! 
För att inte tala om hans förälskelse i mina glasögon! Finns det något finare än dem sa hans ögon
😂
Sen var han go och glad och när vi landade.....då sov Tage gott 
ROSA SJÖ, BRO, TÅG OCH MINA ÄLSKADE UNGAR
När 2 av mina söner var här så gjorde vi lite utfärder.
Så flamingos har vi nu sett och vi besökte även den rosa sjön i ett naturreservat. Vi åkte det lilla blåa turisttåget som går här i Gran Alacant.
Och så var vi ute på en bro som är byggd utanför klipporna. Utsikten är underbar och lite läskigt att veta att man liksom står utanför klipporna. Den heter Pasarela Cabo Santa Pola.
Sen var det bad för resten! Vi hade det varmt och skönt de dagarna. Var runt 30 grader varje dag. Egentligen lite för mycket för min del men ungarna trivdes.
Det var inte så många dagar de var här och jag saknade dem väldigt när de åkt hem.
Rosa sjön.
Ser ut som att det är en isbit jag håller i men det är salt.
Snygg benstil jag har här
Sonen står vid saltkanten.
Ett gulligt tåg
Längst ut på bron
Jag fick ingen bra bild när jag var nedanför så denna har jag lånat från internet för att visa hur bron ser ut nedanför.
#PasarelaCaboSanta Pola
STRUL-APOTEK OCH LIKAMEDEL
Gått några dagar sedan jag fick det tråkiga beskedet.
Har varit mycket runt mig och jag damp i backen och bara grät ett par dagar! Visste till slut inte varför jag grät ens.
Lever jag eller är jag redan död?
Mina naglar börjar lossna nu en efter en. Biverkning från förra cellgifterna. Gör väldigt ont i vissa fingertoppar nu. Samma med stortårna.
Värken finns kvar över levern och metatsaserna trycker på revben så det är lite stökigt att försöka hitta bra sovställning. Morfinplåstret hjälper lite men jag måste ändå komplettera med andra smärtstillande. 
Kämpade på för att få rätt på nya cytostatikan och till slut fick sonen ut den på det apoteket där det inte är säkert att man får ut medicin för "chauffören kan krocka"!.
Och naturligtvis fick jag även beställa vanlig anti-må-illa medicin med för den hade de inte heller!
Sen kom jag på: Kortison! Ska jag ha kortison till dena cytostatikan?
Kontaktade onkologen och de skulle lämna lapp till läkaren och sedan ringa tillbaka.
De lämnade iallafall lapp för helt plötsligt var där kortison på min medicinlista men sköterskan ringde aldrig tillbaka så det var tur jag via en annan läkare fick veta att det var kortison utskrivet till mig!
Blir ju dubbelarbete om man ska ta sig fram och tillbaka till Apoteket för att fråga en gång i timmen eller nåt om medicinen har kommit in!
Sonen hämtade även dessa.....som han tyvärr hämtade på det värdelösa apoteket....så de prackade på honom ett likamedel.
Så tyvärr fick han lämna tillbaka dessa och be personalen titta efter om något annat apotek har det.
Japp, på apoteket på Maxi hade de rätt medicin.
Glad att jag gett sonen fullmakt att hämta ut mediciner till mig så han slipper krångla med ID-kort!
Är så enkelt för apoteket att dela ut massa likamedel och säga att "det är samma verksamma substans" men
samtidigt döljer de för folk att hjälpämnena i medicinen alltid är olika!
För två mediciner får ALDRIG vara exakt lika för då är det kopia och då lär det bli stämningar till höger och vänster.
Vet man att man tål en sort är det dumt att byta till ett likamedel.
Och i detta fallet vet jag att jag tål en sorts kortison och jag tänker inte laborera med något annat.
Gjorde det en gång och det slutade med stora utslag och svullen tunga och ett akutbesök till läkare!
Brukar komma ihåg att be läkaren fylla i "får inte bytas" på receptet men denna gången löste det sig ändå.
Ibland känner jag mig som en tablettmissbrukare 
Foto lånat från walentine