CIJAS blogg-bo
FÖRSTA CYTOSTATIKAN EFTER ALLERGI-CHOCKEN
Så var det dags idag för nästa försök med cytostatika.
Har lärt mig att om jag emlar venporten 2 timmar innan känns knappt sticket av nålen! 
Med allergichocken i färskt minne så sov jag uselt och var väldigt orolig. 
Slutade med att personalen tyckte jag skulle ha något lugnande trots jag var emot det då jag vet att det knockar mig rejält. Till slut gav jag med mig och fick en pilla med låg dos.
Men den ihop med stora doser Tavegyl så somnade jag väldigt fort. 
De startade droppet med 25% hastighet och sen minns jag inte mer för det var i samband med det som jag somnade. Tror jag iallafall att det var!
Vaknade till av att jag fick en värmevallning och blev rädd för det var så allergichocken startade sist.
Men det hände inget mer och när de ökade takten så sov jag fortfarande så det var inget jag märkte!
Maken var med hela tiden och det kändes bra för skulle jag ha reagerat så hade han kunnat larma!
Så det hela gick bra trots det gick illa förra gången! Känns bra för nu kommer jag inte att vara så rädd nästa vecka! 
Fick ligga kvar en timme extra för de fick inte liv i mig så hårt jag sov. 
Maken lånade en rullstol och skjutsade mig upp till väninnan som bröt benet igår. Hon opererades sent igårkväll och är nu inlagd!
Men det var en snabb visit för jag var så vansinnigt trött. När jag kom hem somnade jag direkt och sov en bra stund till. Nu ikväll är jag lagom pigg! 
Trött, tröttare och tröttast!
SKELETTSCINT OCH BRUTEN FOT
Gjort min skelettscint igår.
De sprutade in radioaktivt ämne i armen. Efter det fick jag 3 timmar till förfogande att göra vad jag ville för att sedan komma tillbaka till mottagningen. Jag gick ner till centrum och strosade runt i butiker där hade rean börjat. Köpte 2 tröjor. Ville handlat mer men inser att jag måste hinna använda kläderna jag köper också.
Sen var det dags för skelettscinten. Upp på en smal brist och så fick jag ett band om armarna så de kunde vila längs sidorna.
Jag blundade när de startade men öppnade ögonen efter en stund. Då var kameran ovanför ansiktet på mig och så nära så jag trodde den skulle skala av skinnet på min näsa.....så jag blundade fortare än kvickt igen och efter en stund somnade jag!
Kan nu bara be för att det inte ska finnas metastaser i skelettet! Tycker det är redan för många i min kropp! 
När allt var klart väntade jag på taxin! Fick då ett mysko sms av en väninna så jag ringde upp. Då var hon på väg i ambulans till sjukhuset där jag satt!
Jag bokade om taxin och mötte såklart upp henne vid ambulansen! Visade sig att hon hade halkat i en butik när hon gått in i en butik med sånadär hala och livsfarliga foppatofflor som dessutom är vansinnigt fula!!
Så hon bröt benet och är nu opererad. Hoppas hon köper bättre skor nu!
På vägen hem i taxin så följde taxikillen sin gps och vi hamnade långt åt skogen och fick vända! Kul med en extra utfärd och sightseeing! 
Jag var sista körningen för dagen som tur var!
Var lite trött när jag kom hem men inte så mycket somjag hade trott att jag skulle varit!
Här gjordes skelettscinten!
GRÄDD-NÄBBAR :)
Igår var det en ångestfylld dag. Somnade dock av utmattning igårkväll och sov hyffsat hela natten.
Mår bättre idag men är väldigt trött, både i kropp men även i själen!
Ska se vad jag orkar röja med idag. Försöker gå igenom förråd och slänga sådant som barnen redan nu säger att de inte kommer att vilja ha! Övrigt skänker jag bort så mycket jag kan, det viktiga är att det kommer till användning!
Häromdagen skulle jag fika på stan med en väninna såjag satt ute vid det fiket och väntade på henne.
Någon vid bordet intill hade druckit sitt kaffe men lämnat bakelsen. Detta uppskattades väldigt mycket av alla små gråsparvar som dök upp och lät sig väl smaka!
Kunde inte låta bli att fotografera dem för de var väldigt söta och väl värda lite bakelse med grädde 
2 ÅR...TILL VILKEN NYTTA??? :(
Idag är det 2 år sedan jag opererades för bröstcancer.
Idag är det den dagen jag hade sett fram emot att kunna få känna att NU lever jag, NU kan jag andas ut lite och NU är kämpandet från bröstcancern över så här långt!
Så blev det inte! Massor av biverkningar gjorde att jag först för några fåtal månader sedan började så smått att hämta mig och helgen innan jag fick besked om metastaserna så kände jag mig så frisk!
HUR kan man känna sig så frisk när man är så sjuk??????
Så denna dagen är mest bestående av ångest, tårar och ledsamheter!
Jag ställer idag mig frågan: Var det ens lönt att kämpa mig igenom alla dessa groteska biverkningar från behandlingen av bröstcancern när det enda jag fick var.....levermetastaser????
Jag hade svårt att komma upp imorse! Varför ska jag ens gå upp?
Pratade en runda med min morbrors fru i telefon och värsta ångesten släppte efter ett tag!
Så jag drog med mig maken ner till sjön och så satt vi där en stund!
Hem igen efter en stund, plockade lite ogräs och gjorde inte mycket mer. Är som om jag är tom inuti mig! Är som om jag inte finns.......
Har mer ont i sidan och även ut i ryggen. Jag är medveten om att det är för att metastaserna växer!
Eftersom det var så lite cellgifter jag fick i torsdags så blir också biverkningarna mindre. Så ingen skelettvärk denna gång. Magen har strulat lite men inte som förra veckan!
Illamåendet har jag oavsett behandling eller inte! 
Dietisten har gett mig lite råd och rön. Men just idag orkar jag inte bry mig om någonting! Just idag ser jag bara fram emot att få gå och sova för natten igen
Jag kan bara hoppas att morgondagen blir bättre!
KRAFTIG ALLERGICHOCK!!!
Skulle fått min andra behandling igår då proverna var ok för att ge mig det. Så efter jobbet begav jag mig till sjukhuset för detta!
Fick veta att om man fick en reaktion så var det när man får andra omgången.
Då skulle man känna lite i ryggen och kunna bli lite blossig i ansikte. Okej, tänkte jag, det kan jag säkert hantera om jag känner av det så jag var inte orolig!
Kom till onkologen och så sattes det igång. Hade emlat porten bra med så inte ens sticket kändes!
Det verkade fungera bra så jag la mig på sidan och slappnade av...en liten stund!!
Och naturligtvis fick jag en allergisk reaktion men den bestod inte av "lite ont i ryggen och bli lite blossig i ansiktet".
Det som hände var att det kom en snabb värmevåg på bröstkorg och upp i ansiktet. Jag försökte hitta larmet och samtidigt så känner jag det som en stor klump sätts på min strupe och jag kan inte ropa för saliven bara rinner ur munnen och lufttillförseln stängs sakta men säkert av på mig!
Tårarna börjar komma och jag tänker "inte gråta för då svullnar du i halsen ovanpå detta". Var är larmet?
Trasslade mig ur den där obekväma fåtöljen, landade på golvet och då såg jag larmklockan som hängde på armstödet men hade kasat ner en bit.
I samma sekund kom ryggvärken! Ja jäklar vilken värk!!!! 
Alla ryggskott jag har haft var inget mot detta!!!!
Kunde knappt stå men ville inte heller ligga ner.
En sköterska kom, stängde av droppet och på bara någon sekund stod där en hel drös folk inne vid mig och hade med sig akutvagnen. Jag hade svårt att fokusera blicken på dem.
En man frågade en massa och jag hade fullt upp med att få luft samtidigt som smärtan i ryggen fanns där. Fick senare veta att det var läkaren!
I efterhand förstod jag att hade det gått en liten stund till hade jag snabbt kunnat utveckla en anafylaktisk chock! Är iallafall glad att inte det hände!!
Allt dämpades en stund efter de stängt av cytostatikan.
Sen fick jag ligga på en säng och så drog en sköterska ut cytostatikan från slangen och så fick jag vanligt dropp en stund.
Så testade de att jag fick det med 25% hastighet och det gick bra. Akutvagnen stod kvar i rummet så den blev min närmsta granne!
Jag började slappna av och sedan höjdes takten till 50%. Då gick det bra tills det högg tag i ryggen på mig!
Återigen enbart vanligt dropp och sedan bestämde läkaren sig för att behandlingen skulle avbrytas!
Min kropp påvisade en stress av den allergiska reaktionen. Jag tyckte dock att jag mådde bra men närjag kom hem efter denna dag så somnade jag i 6 timmar och svettades massor (värre än när man har influensa och febern går ner) och det gjorde jag inte förra veckan.
När jag vid midnatt vaknade till liv så kände jag att NU mådde jag bra i andningen igen. Då förstod jag att när de körde igång andra omgången så mådde inte kroppen bra (även om jag tyckte det).
Så om en vecka kör vi igång igen om mina prover är bra. I annat fall får jag vänta nästan en vecka till. Känns som ett nederlag och som om kroppen motarbetar mig!
Fick veta att ett "fåtal" reagerar så här kraftigt men att de flesta bara känner litegrann! Är jag förvånad att jag tillhör de där fåtalet???
Tog bilderna bara några minuter innan jag utvecklade allergiska chocken.
Akutvagnen vid sängen