CIJAS blogg-bo
JULAFTON 2015
Så är då julaftonen över. Dagarna bara ränner förbi och plötsligt märker jag att jag inte varit här på 4 dagar 
Vi hade en trevlig julafton och jag måste ha varit snäll hela detta året för jag fick många fina julklappar. 
Nu kan jag bl.a ligga på spikmatta, äta godis, laga mat med salt, spela spel, äta massa gott, se Fantomen på Operan i Sthlm i december 2016 (sett den i London men inte i Sverige), bära smycke och veta att även cancerfonden har fått en gåva 
.
Vi höll dock på att glömma julklappsleken. Så 2 av gästerna fick komma tillbaka men då passade de på att byta bil när de ändå var hemom 
Julmaten var god. Skinkan var god trots just den sorten fått dåliga poäng i en tidning.
Den var inte alls torr som det stod där.
Och med tanke på att jag har svårt att svälja sedan strålningen så hade jag helt klart märkt
om den varit minsta torr.
Vad är det bästa med julen? Jo ett glas julmust (utan massa konstiga sötningsmedel i), julskinka på vörtbröd med Ottarps senap blandad med Slotts milda. Och så lite jul-ljus såklart! 
Julgran klädd av mig. Blev rätt nöjd! 
Godis i flaskor
Spikmattan....ska bli intressant att ligga på den 
Olika sorters salt.
Halsband med hjärta av bärnsten.
Matlåda med spännande innehåll (bla saltet)
Denna senap är supergod 
Sönerna börjar med att kolla rean ihop på julafton
GOD JUL TILL JUST DIG FRÅN MIG <3
Nu önskar alla varandra god jul till höger och vänster.
Det är hysteri med matinköp för allt ska hinnas innan jul. Jag har gjort allt långsamt så all mat är inhandlad nu utom det där sista som frukt och grönt.
Julklappar är inslagna.
Julpynt framme. Julgranen är klädd. Julkorten skickade. Lussebullar bakade och knäcken ska fixas idag.
Har jag missat något?
Nej jag tror inte det.
Har köpt extra god mat till katten också som han ska få i jul.
Tänk så mycket man gör för några dagar om året. I år ska jag gå på julotta. Det ser jag fram emot precis som att jag ser fram emot julafton med mina barn här hemma och det betyder ju extra mycket i hjärtat detta året.
Direkt efter julottan så ska jag jobba.
Så jag önskar just dig en riktigt god jul 
VILSE I PANNKAKAN!!
Varit vilse i pannkakan hela helgen. 
Kände mig övergiven, ensam, utlämnad och väldigt ynklig. 
På något vis så har jag varit så inställd på att jag inte skulle överleva cancern alls men detta har jag hittills gjort.
Och det verkar som att jag mentalt inte var riktigt beredd på detta. Låter skumt!
Dock är jag int ensam om denna känslan utan många cancerpatienter kan känna samma sak när de liksom successivit blir klara med sina behandlingar.
Jag hade trott att jag skulle jubla inom mig och känna en stor lycka. Nu blev det bara ledsenhet, tårar, ensamhet och olycklig istället!
Hallå, jag lever! Ska ju vara glad och lycklig!
Jo, jag lever men det hade jag ju inte beräknat att jag skulle göra.
Kan inte påstå att jag känner mig snuvad på konfekten för jag vill ju egentligen leva och inte dö. Men ändå blev jag så vilsen.
Har inte riktigt hittat tillbaka från vilsenheten ännu men förhoppningsvis så gör jag det.
Jag försökte säga till maken om hur jag mådde och fick till svar"ja, det är hårt liv i Texas"! Sen gick han och lade sig i sin säng i sitt rum och tittade på en film.
Jag satt uppenbart kvar i Texas där man inte har någon att prata med och detta gjorde inte saken bättre för mig!
INTE HELT SLUT
Jag var rätt införstådd att det också var över med sjukgymnastiken och vattengymnastiken för min del. Tänkte att nu blir man liksom "utkastad" där också,
Men så blev det inte.
Jag är fortfarande rätt vinglig när jag går.
Kan gå rakt fram bra nu men så fort något annat kommer i "vägen" så tappar jag balansen. Så går jag och ska titta i 90 grader åt ett håll....poff...där står jag inte på benen.
Försöker verkligen att tänka på att stanna upp innan jag vänder mig om.
Samma om någon råkar knuffa på mig (som man kan göra lite av misstag när man passerar någon) eller om jag glömmer bort att gå i hyffsat tempo. Ibland vill jag ju kunna gå lika fort som jag en gång kunde men då falerar koncentrationen.
Fått veta att det kommer tillbaka men just nu så har inte hjärnan riktig kontakt med fötterna tydligen.
Menmen, så länge som jag vet att det blir bättre så är det lite lättare att acceptera det kan jag känna.
Att jag får gå kvar på vattengympan blev jag ändå glad över. Jag simmade bara 15 meter första gången där och klarade knappt av rörelserna.
Nu kan jag ta ut rörelserna i gympan rätt bra även om det ibland gör ont.
Och när vi har lite fri tid i vattnet så simmar jag så länge man får vara i bassängen. Vill utnyttja det och få känna att jag blir starkare och starkare.
ETT AVSLUTAT KAPITEL
Idag var det sista gången jag gick till min kbt-terapeut.
Fast jag har kallat terapeuten för min "kbt-agent"!
Känns märkligt att jag inte ska dit mer. Jo, på ett återbesök men inget annat.
Samtidigt som det känns märkligt känns det också rätt bra för nu är jag ännu en bit på vägen tlllbaka i mitt eget liv.
Har jag lärt mig något av värde under min tid med kbt (kognitivt beteende terapi)? När detta kom på tal var jag emot det. Vaddå jag? Ska jag...? Fnys...sånt har inte jag tid med! o.s.v
Efter övertalning så gav jag med mig och gick dit med tanke på att nu skulle jag få ligga på en skön soffa, äta vindruvor och flumma en timme i veckan!
Jag kom dit och kan idag säga att flum var det inte. Fick ju fullt upp med massor som kom fram, hemläxor som jag fick att göra, tankeställningar, lappar att fylla i o.s.v
Var nere en runda i barndomen för att luska ut varför vissa saker blivit som det har för mig i mitt beteende och en dag så lades min barndoms pussel och jag förstod plötsligt varför vissa saker varit som de har varit!
Beslöt mig för att nu har pusslet lagts och nu är det bara jag som kan förändra saker och ting för min egen del så att jag kan må bättre. 
Kan konstatera att jag säkert hade behövt detta för några år sedan men jag har inte haft tiden att ens tänka på såna saker som ex mig själv!
Nu kom cancern och med den enorma biverkningar och allt blev tokigt tungt för mig. Jag försökte i början att klara allt själv med känslor och tankar och grubblerier. Jag försökte att trycka in det i ett rum, smälla igen dörren och låtsas som om det regnade.
Jag hade ingen cancer....väl?!
Nu sitter jag här med all denna nya kunskap om mig själv. 
Så det blir att jobba vidare med detta nu och jag måste medge....jag gillar verkligen detta nya sätt och insikt som jag fått.
Utöver detta var det också sista gången jag hade bassängträning. Simmade 350 meter vilket inte låter mycket men för mig var det mycket.
Men jag försöker också minnas att för ett tag sedan klarade jag enbart 30-40 meter.
På fredag är sista besöket hos sjukgymnasten vilket skulle varit för någon vecka sedan men jag fick avboka för jag hade kört ihop allt.
Så nu tar jag farväl från cancerrehabiliteringen ochhoppas det är för alltid.
De har varit underbara och superbra men nu ska jag stå på egna ben igen.
Men naturligtvis finns de i bakgrunden ett tag till även om man inte har direkt tider till dem.
