CIJAS blogg-bo
AKUTEN EN LÖRDAGNATT
I lördags var vi iväg på kalas. Trevlig tillställning men när vi gick en runda så fick jag ont i sidan där leverbiopsin togs. Blev så paff av smärtan så jag höll på att ramla.
Det fortsatte under kvällen men jag tänkte att det ger säkert med sig. Ringde avdelningen där jag låg en stund på efter biopsin för jag tänkte att det kanske är vanligt att få det så här. Nej, det var inget de ens hade hört att man ska få så ont så många dagar efter biopsin!
När vi kom hem envisades maken att vi skulle till akuten. 
Så det slutade med att vi körde dit!Var en hel del folk där och väntetid därefter. Jag fick iallafall ligga på en brits!
Så var det äntligen min tur att träffa läkaren som bara skulle läsa min journal! Då hör jag larmet gå och förstår att nu kom ambulansen in så nu lär det ta tid. Och det gjorde det!
Jag halvsov på britsen men kom såklart inte riktigt till ro. Och när jag vaknade till var jag sådär vrålhungrig så jag mådde väldigt illa. Dessutom var jag väldigt trött och därav frös jag.
Precis då var de färdiga med larmet så läkaren kunde komma.
Men det blev ingen klokare av för han visste inte varför det gjorde ont! 
Mina prover var bra....så även leverproverna! Kroppen verkar inte ha anammat metastaserna ännu så därför mår jag väldigt bra trots 7 metastaser!
Vi fick åka hem igen, smärtorna fortsatte i några dagar till för att sedan klinga av!
Jag tror nog att min son hade mer rätt än läkaren när han sa att det mer verkade vara en inflammation i levern efter biopsin och att den kommer att ge med sig själv. Det var ju det som hände!
Men nästa gång maken tjatar om att vi ska till akuten kommer iallafall jag att krypa in under min säng och vägra komma fram!!!! 
LEVERBIOPSI
Så blev leverbiopsin gjord igår.
Jag hade i färskt minne hur det var med biopsin i bröstet där bedövningen inte tog, fick ingen premedicinering och när de var inne i tumören och tog en bit så var smärtan så stor att jag skrek rakt ut och tappade andan.
Jag var helt inställd på att hela bröstet hade exploderat så ont det gjorde!! Vill dock tillägga att läkaren inte var burdus på något vis.
Med detta i bagaget så var jag helt hispig inför leverbiopsin. 
Kom till avd på Csk för att de skulle fixa till mig innan biopsin. Fick en säng att ligga i.
De skulle sätta nål i armen men det är jag anti mot sedan en sköterska på akuten i ett annat sjukhus i nordöstra Skåne stack fruktansvärt illa och bemötte min stickrädsla med absolut ingen empati och ansåg att venportar inte tål kontrast så där ville hon inte sticka utan det måste vara i armvecket! Detta har lett till att annan personal frågar varför de inte får sätta nålen i armen och då förklarar jag detta!
Det togs PK-prov på mig via venporten där jag nu hade nål och som tack vare läkemedlet konakion hade kommit ner till rätt nivå.
Hade den inte gjort det hade jag fått någon annan medicin (minns inte namnet)för enligt läkaren skulle biopsin göras idag! Och just där och då var det skönt att få höra detta! 
Fick premedicinering men när jag kom ner till ultraljudsrummet så skakade hela jag.
Var tal om att de kunde skjutsa upp mig till avd igen så jag kunde få ångestdämpande och komma ner igen.
Nej minsann tänkte jag! Andas andas....andas andas....du klarar det intalade jag mig!
Jag berättade om förra biopsin och de visste redan om min rädsla.
Och så kände jag att medicineringen jag fick på avdelningen började göra verkan.
Personalen var väldigt proffsiga och läkaren var helt underbar i sitt bemötande.
De berättade varje detalj de skulle göra på mig (önskemål ifrån mig). Äldsta sonen var med mig inne i rummet och maken väntade utanför. Sonen såg på ultraljudsskärmen när de tog biopsin från den stora metastasen.
Jag blev lovad att de inte skulle sticka förrän bedövningen verkligen tagit på mig och detta höll de verkligen.
Läkaren ritade en prick där han skulle sticka, jag fick ligga exakt stilla, sen var det "andas in....andas lite till...stopp!" osv
De plastade in apparaten så enbart skärmen syntes. Knappt ens att lilla jag syntes bland alla sterila dukar som lades överallt på mig :O
Jag låg lite på min vänstra sida och fick en kudde under baken så jag kunde ligga bra och framförallt ligga stilla!
Så stack han, jag var fundersam om nålen var inne för faktum är att det knappt kändes!
Japp, den var på plats sa de och sonen intygade också detta.
För säkerhetsskull så tog de en andra biopsi så jag ska slippa göra om det igen ifall de behöver mer material.
När de tog en bit av tumören så knäppte det till men läkaren var skicklig för han ryckte inte till och det gjorde inte jag heller. Jag blev mest förvånad över att det var klart. 
Fick se rören med bitarna i. Såg ut som små ynkliga vita maskar med lite rött o ena änden.
Var det allt? Jag hade trott de skulle ta en rejäl bit.
Eftersåt kom jag upp till avd igen, fick alvedon för smärtan från biopsin hade jag i axeln (det är vanligt att det blir så) somnade och sov i princip tills jag skulle hem. Fick ett par mackor och äppeljiuce av personalen.
Var grymt yr när vi skulle hemåt så jag kunde knappt klä på mig själv. Allt bara snurrade. 
På måndag ska det göras en DT men jag blev inte klok på varför. Kanske för att se var metastaserna ligger?
Nålen i venporten är kvar för det ska ges kontrast på måndag och på så vis slipper jag bli stucken igen!
Väl hemma så spydde jag kaskader och sedan var magen tom och det var jag också. Försökte äta igen efter en stund, blev 5-6 tuggor och sen var jag mätt och som vanligt lite illamående.
Tog en antimåillapiller och kikade lite på en film. Ett blåmärke började träda fram på ryggen så det skulle vi ha koll på då det innebär att det blöder inne i kroppen och det får absolut inte bli värre.
Idag då?
Väldigt illamående, mindre yr, trött, mörbultat, ont i axeln och sidan.
Somnade vid halv 2 inatt och vaknade vid halv 7.
Vet ni vad? Jag saknar att få leva, att få njuta av livet och bara få vara frisk! 
Är så mycket jag vill göra och fixa. Kommer jag att hinna????? Kommer jag att hinna komma ner till min pappas grav igen?? Hinner jag ner till släkten i Australien?? Hinner jag göra alla fotoalbum till mina barn??? Hinner vi med Spanien????
Nu är det några dagars helvete som väntar innan jag får veta svaren. Ovissheten är det jävligaste!!!!
KAOS, CHOCK OCH PANIK
Helgen vi tillbringade i Toftaholm på herrgården var ljuvlig! Jag kände mig så levande, att livet är underbart, att jag kan jobba, att jag går bättre och bättre och att mitt liv började forma sig igen med all glädje det kan ge.
Ja ni vet allt det där som man tar för givet när allt är normalt och man inte rört vid dödens dörr!
Nu började jag se fram emot livet! Luften! Blommor! Natur! Människor! Min familj!
Men så skulle det inte bli!
Hela familjen vändes upp och ner när jag fick bröstcancern men det är inget mot vad den gjorde i måndags!!!
Det blev kaos, det blev chock och det blev panik!
Jag har varit lite öm på min högra sida ett par-3 veckor.
Har också minskad aptit och är på något vis aldrig hungrig.
Detta är dock inget jag funderat närmare på för visst kanman ha lite ont här och var utan att det är cancer?!
Nu fick jag svar på PETscan. Visar sig att jag har 7 metastaser i levern!!!
Var kom dom ifrån?
Då de inte hittat några tumörer i kroppen på mig så ser det ut som att de har kommit från bröstcancern och har lyckats sprida sig till blodet och vidare till levern!
Den största metastasen är 5 cm och de andra 6 är mindre men spridda över hela levern!
Vet i dagsläget inte exakt var i levern de sitter, bara att den största är på min högra sida (därav den smärtan jag känt i 2-3 veckor). Jag förstår också varför min aptit sakta minskat och att jag aldrig känner mig så värst hungrig!
Levercancer!!! Metastaser i levern! Bröstmetastaser i levern! 
Jag klappa ihop fullständigt och är så tacksam över att jag var på jobbet när jag fick beskedet. Fick väldigt mycket uppbackning den stunden. De ringde efter min son som kom dit (jobbar på samma arbetsplats men olika avdelningar), de ringde min make som också kom dit, de fick i mig lugnande, ringde så det kom en ersättare för sonen och hjälpte mig så mycket de bara kunde! Jag både såg och kände att sonen fick en rejäl chock! Maken blev även han chockad. Min mellanson tog ledigt från jobbet och kom hem och yngsta sonen var hemma.
Full kaos! 
Vad händer nu? 
Jo, en leverbiopsi! En grovnålsbiopsi. På fredag....imorgon!! Make och äldsta sonen följer med mig!
Jag har den förra biopsin (i bröstet) i färskt minne. En bedövning som knappt tog, när de väl var i tumören o knipsa så gjorde det så ont så att jag tappade både tid och rum.
Nu är det ännu värre.....lungor, gallblåsa osv ligger ju så nära och tänk om jag råkar hoppa till 
Tänk om min panikångest får fnatt och ska vara med på en hörna och jag då hoppar till???
Jag är så vansinnigt rädd!!!
Att behöva ringa runt till folk och berätta detta kändes inte alls roligt!
Jag tänker på det en läkare sa. "Du ska göra det du tycker är roligt nu". Men jag tycker inte det är roligt att gå igenom en ny cancer......där jag rent statistiskt vet att utgången är mycket sämre än förra gången!
Men jag har mitt lilla hopp....... 
