CIJAS blogg-bo
SORG OCH GLÄDJE
Nu har det gått en dryg vecka sedan jag tog mina första cytostatika vid namn Navelbine.
Och andra omgången tabletter tog jag igår.
I förrgår var jag på sjukhuset i Kristianstad och träffade läkaren. Min yngsta son och make var med mig.
Bra med flera öron och minnen!
2 second opinion ska gå iväg. Ny röntgen ska göras i mitten av januari. Ska övergå till intavenös cytostatika.
Men den dagen blev det försent för apoteket att hinna blanda cytostatikan så jag fick ta tabletter istället.
Har haft ett illamående sen sist men det är inte i närheten av det jag hade med cytostatikan vid namn FEC100.
Detta illamående klarar jag hyffsat med hjälp av antimåillapiller. Men jag hade såklart hellre velat vara utan illamåendet helt.
Har fått mindre matlust och blivit hård i magen.
Lite domningar under fotsulorna.
Vikten börjar dala neråt och det är inget jag suktar efter för jag behöver lite "hull"!
Fryser väldigt mycket och har lite värmevallningar emellanåt.
Är väldigt trött och det tär mycket för jag orkar inte mycket.
Men annars inga andra biverkningar.
Naglarna är redan förstörda av den förra cytostatikan och de är fortfarande på väg att ramla men det tar tid för dem att lossna. Länge tid än man tror de borde ta.
Ett levervärde är för högt. 
Så nu måste det följas upp varje vecka.
Jag var såklart inne och läste om det värdet och vad det betyder.
Kunde direkt utesluta alkoholmissbruk direkt eftersom jag inte dricker alkohol. Men där stod även att paracetamol i sällsynta fall kan ge högre värde. Det stod också att cytostatikan i sällsynta fall kan ge högra levervärden av den sorten. Så nu hoppas jag att jag är "sällsynt" och att det beror på något av detta och inte att levern redan är på väg att lägga av.
Så jag ska prova att vara helt utan paracetamol nu.
Men tyvärr tvivlar jag på att det är det för då borde det visat sig innan.
Så hoppet går till att det är cytostatikan.
Ett annat levervärde hoppar upp och ner. Ibland bra, ibland dåligt och så bra igen.
Har fått ont i hjärtat så det togs EKG på mig men det var mina "vanliga" problem så jag får kanske tilfälligt höja dosen på den medicinen jag har för det.
Viktigaste var att det inte var hjärtinfarkt!
Vi var alla 3 rätt slutkörda efter läkarbesöket. 
Ser inte ut att vara så mycket att göra med mig nu mer än prova olika cytostatikor.
Utsikterna är inte så ljusa!
Ibland är jag enormt ledsen men jag försöker ta dag för dag och framförallt träffa folk så mycket jag kan. De som vill träffa mig då alltså! 
Igår var det avtackning för en arbetskamrat. Jag var i valet och kvalet om jag skulle orka men jag tog ett ryck. Ångrar det verkligen inte. Hade väldigt kul, många skratt och glada människor! 
Saknar jobbet oerhört mycket!
NAVELBINE + SKRIK
Så kom dagen när jag skulle ta min nya cytostatika. 
Kan ju verkligen säga att pillrena var stora!
Så stora så jag började undra om det inte var stolpiller de skrivit ut till mig!!
Var rädd den skulle vara jobbig att svälja då jag har svalgpares och man får inte heller skada höljet så jag vågade knappt hålla i den ens då mina naglar är hemska och en reva på kapseln så hade den inte kunnat användas.
Men det gick bra att ta den. 
Tänkte att nu tar det väl 3 dagar innan jag får biverkningar. Så fel jag hade! Det tog bara några timmar och så satt jag där och ville bara spy! 
Efter ett dygn av illamående och nedstämdhet så längtade jag hem och ville bara hem i min egen säng.
Vi beslutade oss för att boka om vår hemresa.
Kostade lite extra men det fick det göra.
Så vi åkte hem 4,5 dagar innan vi skulle. Den dagen vi åkte kom det mycket sämre väder så det kändes ju lite extra bra bara det! 
På flyget hem igår satt vi bredvid en styck övertrött bebis.
Inte precis vad man drömt om när man steg på planet.
Ni vet en såndär liten bebis som inte skriker "baraföratt" som vissa äldre ungar kan göra!
Han var 4 månader men så stor att man trodde han var 6 månader. Dock hade han röstresurser som 10 bebisar ihop! 
In med öronproppar lite här och var såg jag (även jag) så dämpade det ljudet lite.
Det var ju baby-skrik.....inte tjuriga barnvrål!
Mamman kämpade verkligen med honom och bara det gjorde att man inte ens blev irriterad (värsta är ju lata föräldrar som inte gör nåt åt sina vrålande ungar).
När mamman skulle hämta mat fick jaaaaag fick hålla honom! JAG!!! 
Men så lycklig leende en styck liten pojke blev när jag ställde mig upp med honom och han såg alla människor på planet där alla av någon mystisk orsak kände till honom också! 
För att inte tala om hans förälskelse i mina glasögon! Finns det något finare än dem sa hans ögon
😂
Sen var han go och glad och när vi landade.....då sov Tage gott 
ROSA SJÖ, BRO, TÅG OCH MINA ÄLSKADE UNGAR
När 2 av mina söner var här så gjorde vi lite utfärder.
Så flamingos har vi nu sett och vi besökte även den rosa sjön i ett naturreservat. Vi åkte det lilla blåa turisttåget som går här i Gran Alacant.
Och så var vi ute på en bro som är byggd utanför klipporna. Utsikten är underbar och lite läskigt att veta att man liksom står utanför klipporna. Den heter Pasarela Cabo Santa Pola.
Sen var det bad för resten! Vi hade det varmt och skönt de dagarna. Var runt 30 grader varje dag. Egentligen lite för mycket för min del men ungarna trivdes.
Det var inte så många dagar de var här och jag saknade dem väldigt när de åkt hem.
Rosa sjön.
Ser ut som att det är en isbit jag håller i men det är salt.
Snygg benstil jag har här
Sonen står vid saltkanten.
Ett gulligt tåg
Längst ut på bron
Jag fick ingen bra bild när jag var nedanför så denna har jag lånat från internet för att visa hur bron ser ut nedanför.
#PasarelaCaboSanta Pola
INFEKTION (känsliga tittare varnas)
Nu hade barnen kommit hit, den hysteriskt skrikande grannen som aldrig lärt sig stänga munnen hade flyttat och vädret fortsatte vara fint!
Märkte också att jag blev bättre i mina slemhinnor och behövde inte alla de preparat jag behöver när jag är i Sverige.
Min huvudvärk släppte och jag började slappna av och uppskatta att vara här.
Enda kruxet var ett finger hos mig som strulade.
Flera naglar ska lämna mina fingrar och tår men just denna fingertopp bara växte och växte.
Dunkade i den! 
Spände i den och den lyfte sig inte som de andra gjort.
Och en dag på stranden pillade jag lite uppe på nageln och då bara vällde det helt plötsligt ur var som kom fram under nageln. Men så äckligt...och på mig!!!! Om det är en patient kan jag hantera det men nu var det på mig!!!
Och lukten!!!!! Luktade ju ruttet!!! Kände igen lukten från när jag träffat patienter som haft infekterade sår som man varit med och fixat omläggningar till. Men nu var det mitt finger det gällde
Då började jakten på en läkare.
Pratade med en sköterska på en privat klinik som hade en läkare som kunde rycka ut akut sådär sent en söndagkväll.
Men med tanke på att jag inte har lymfkörtlar i armhålan på den sidan så var risken för blodförgiftning också stor.
Och jag var småfebrig men vet att jag kan bli det av cyton med men hon ville inte ta några risker.
Kom till läkaren och han konstaterade snabbt en rejäl infektion/inflammation.
Jag hade själv tryckt ut massor av var (äckligt) och man kunde se små hålor in under naglen där varet kommit ut. Jag var alldeles för smärtpåverkad så han ville inte gå in med nål och tömma än.
Fick antibiotika och ett recept att hämta ut mer på apoteket dagen efter.
Och så skulle jag komma tillbaka dagen efter vilket jag gjorde och sköterskan la om det. 
Och så infördes badförbud för min del! 
Så nu kunde inte jag slänga mig i vågorna längre.
Daglig omläggning och gärna flera gånger om dagen.
Jo, det behövdes verkligen med tanke på lukten.
Äldsta sonen och jag fixade detta med omläggningar ihop.
Ska tillbaka till kliniken på torsdag och då ska sköterskan titta på det och se om det behövs tömmas.
Men idag lyfte jag på nageln och varken jag eller sonen kan se att där är mera var nu.
Så jag hoppas det ska läka nu utan att någon läkare ska sticka in en nål och behöva tömma ut varet.
Svullen fingertopp och det dunkade rejält i den.
Det gula på sidan innehåller var. Där nageln ser gul ut fanns det mycket var under
Så här ser det ut idag. Vi ser inget var där.
Ser du att lillfingernageln är mörk så är det för att även den ska ramla av med tiden.
Pillrena som förhoppningsvis ska slå bort infektionen.
MOT ALLA ODDS
Vi begav oss iväg mot Spanien.
Mot alla odds så kom vi iväg.
Hade ju krångel med apoteket dagen innan avresan gällande nya cytostatikan.
Och sedan vad gällde kortisonen.
Sonen hämtade ut nya cytostatikan och den rätta kortisonen. Så långt var allt bra!
Visade sig då att cytostatikan ska vara i kylskåp.
Jaha, hur många tar med kylskåp till Spanien?
Så nu blev det att äldsta sonen fick ringa tillverkaren och fråga HUR noga det var med att ha dem placerade kylskåpskalla och hur länge de skulle kunna vistas i rumstemperatur.
Han blev kopplad till Frankrike där tillverkaren av cytostatikan finns.
Kunde vara i rumstemperatur kortare stund men helst inte alls över 20 grader. Bäst var mellan -2 och upp till +8.
Sonen inhandlade en kylbag, 2 små vattenflaskor och förpackade tabletterna i plastpåse och tidningspapper.
Ner med det i kylväskan och en termometer i väskan ihop med de frusna små vattenflaskorna.
Och så begav han och ena brodern sig iväg till mig och min make i Spanien.
De fick såklart inte igenom vattenflaskorna i säkerhetskollen och det hade vi räknat med att det skulle bli så.
När de väl var igenom säkerhetskontrollen så fick de jaga is och väldigt iskallt vatten.
Väl framme hos oss i Spanien så visade det sig att temperaturen varit perfekt hela vägen.
Så nu är alla mina mediciner på plats i Spanien. Och den 17/10 börjar nästa omgång cytostatika tas.
När jag och maken en vecka tidigare åkte till Spanien fick vi åka fin bil inne på flygplatsen ut till gaten.
Maken passerade säkerhetskontrollen men det pep såklart när jag gick igenom.
Eftersom jag inte ville platta till min protes så beslöt jag mig för att ha den på mig under resan. Har den sällan på då det gör ont efter ett tag.
Det var den som gav utslag.
Inte för att där är metall men för att jag blir för varm på området av den. Så tydligen piper de där apparaterna av värme med
Hon som kollade mig hade varit med om detta på fler bröstopererade kvinnor som kom genom med protes på sig!
Måste medge att det såg lite kul ut när jag skulle kollas exra. Fick snurra på en platta och utslaget var så centrerat på just det bröstet.
Väl framme i Spanien så tog jag av den och har till dagens datum inte använt den igen här.
Vi kom fram till huset vid midnatt. Dagen efter fick jag ett bryt med tårar och ångest över min diagnos och jag var verkligen trött.
Visade sig också att ett par av grannarna var ordentligt högljudda. Inte på det vanliga spanska viset (spanjorer är överlag mer högljudda än svenskar) utan kvinnan i huset formligen skrek konstant från morgon till midnatt!
Snacka om att vi fick huvudvärk då det inte är så välisolerat i Spanien. Hade hon gäster så hörde man knapp dem för hennes oväsen.
Vi blev sagolikt överlyckliga när de flyttade därifrån och troligen flyttade de hem till sitt hus som nog låg långt ut i djungeln där hon säkert skrek till släktingar istället för att ringa dem!
När mina barn kom så upplevde de också det som en befrielse när den kvinnan flyttat härifrån.
Första veckan gick åt till att försöka hämta mig själv från botten.
Ville mestadels hem igen och bara få dra mitt täcke över huvudet och få sova.
Men vädret var iaf väldigt varmt.
Men det blev bättre.....och även sämre....
Chauffören och bilen som tog mig till gaten
Huset vi hyr här.
På väg ner till stranden
Vädret var varmt!